John Essing – ”Mörka Ljuset”

Mörka Ljuset (The Dark Light) sounds like John Essing somewhat snatched a glimpse of an inner space stored away in his head, tapped into it and got it down on tape. It goes through a cross-breed of musical genres and styles spanning the centuries all at once, with no start, no beginning. All is here and now. It's a free form stream more than a recurring thing. When he played it out, this is what got caught on tape. In a way it’s like no physical travel has been involved, no other record or artist has been the foundation. It is all accumulated through osmosis - through living and breathing what can't be seen or heard - and has no real meaning until it all falls together.
The music on this record holds a bit of a rough beauty and dull shine at first. It gets your attention while it sharpens, gets focus and lures you in just enough before the grip loosens a bit. It plays on, and you get a feeling that you are actually listening to a process. It comes together perfectly every time, but you actually don't know for sure. It's not what anyone would call jazz to his face, nor is it strict avant garde (classic or modern). It's music that sounds like it is done through experimenting, but without ever becoming experimental music. It is familiar and totally new at the same time.

(In Swedish)

På nåt sätt låter det som att John Essing på Mörka Ljuset hittat till en okänd del av hjärnan och lyckats tömma ut den på rullband. Det mesta är högst familjärt, men samtidigt nytt. Som att all musik som gjorts existerar på en och samma gång. Du får kalla det för jazz, avant-garde (modern eller klassisk), musik som är experimentell eller vad du vill. Nämn din era. Din scen. Genre eller stad. Vem eller vad som skapat den var spelar ingen roll. Musiken är fri och tillhör ingen och kommer lite varstans ifrån. När skivan spelar är den som en ström av influenser som var för sig inte skulle varit betydelsefulla, men som tillsammans skapar en självklar helhet. En ström som på pappret verkar snårig och svår, men som i spelaren sakta bygger, bygger om, fokuserar och kopplar ett grepp. Som snärjer in en för att sen släppa taget. Den tar och ger, men den skadar aldrig, låter aldrig lyssnaren falla. Det är som att delta i en organisk process, som att skivan blir till varje gång den spelas upp.